Festdikt

Vid Kristinestads 350-årsjubileum 8.8.1999



Man måste djupt

för att minnas, återse, och tänjas.

Minnet är en underbar dykare

genom ytorna,

en lykta av kärlek visar minnet vägen,

den håller syret levande,

denna vapendragare till elden och till vattnet.

Allt är i minnet skiktat,

tidevarv, stockvarv, skeppsvarv,

de flyter, de bär, de tornar sig,

genom människor och hus löper ådror,

blod och vatten skiftar tid och rum,

där sker en oupphörlig berättelse i dem,

om hur havet blir land,

hur landet sträcker fält

och höjer städer,

om hur blodet minns sitt hav,

det är vattnet som driver den långa seglatsen,

oron är ett brev till alla världens hörn,

frankerat med vårt ansikte och blod

för det oss till uppbrott och till ankomst,

men lika litet som havet

förmår det stanna.

Det blir vår resa mellan sjösättning

och förlisning,

det är ljusets två ansikten,

dess baksida och fasad,

dag och natt för den som sammanbor

med havet,

och ur denna allians blev Christinae stad till,

som blodet alltid minns sitt hav,

och som staden sin soluppgång.

Det ger blodet kraft att leva svallande,

med marken gungande som ett däck

under stegen,

i gränderna rullar sjögången fram,

man hör fororna i ekot,

man hör köpenskap och klirr,

trossar och rop viner över kajerna,

när vinden mojnat, när riggarna

tas ner,

när ekorna rotts i land med sina mannar,

blir luften mjuk av krinolin,

det hörs luta och violin i fraset,

gränderna blir alltmera drömmande,

spirorna smalnar och förtunnas,

som mot sommarhimlen gräset,

som hela denna sjudande kropp

som är en stad

ligger sluttande och längtande och spanande

mot gryning,

ty från öster skrider bron över vattnet,

från öster stiger ljuset som visar

hennes ansikte i klart skuren profil,

det är som om Christina ständigt avtäckte

sin stad på nytt.

Man kan se det från däcken,

man ser det bakom vindrutan, snabbt,

ty tiden blir allt snabbare,

pulsen blir allt brantare,

gruset har iklätt sig den störtdräkt

som heter asfalt,

ja, denna profil av torn och längor,

denna gränslinje mellan sjögång

och puls,

är landmärket för den som seglar ut,

han bär sin hemkomst med sig,

där står en kustlinje etsad i hans drag,

där väntar hjärtats drottning,

i en gryning med stadens silhuett på läpparna

går han i land.



Kurt Högnäs